En reportage- och debattbok om företaget Målet och om kvalificerat socialt arbete med ungdomar.
Det handlar om unga människor med en överväldigande erfarenhet av att misslyckas och av att andra är besvikna, arga och utleda på dem. Genom ett starkt personligt stöd och via yrkespraktik hos småföretagare får de en chans att komma in i samhällslivet.
Målets besked till dem är: Du duger! Du kan.

Boken handlar också om att vi kan välja vilket samhälle vi ska ha.Varje år placeras 20 000 unga medborgare på institution eller familjehem av socialtjänsten, ofta i brist på andra alternativ. Aktuell forskning från Socialstyrelsen visar att det inte går så bra för dem.

Den verksamhet som beskrivs i boken klargör att det går att välja, att det finns hopp, för ungdomarna – och för samhället.

Boken är utgiven på Gothia förlag (2006) och kan beställas på www.gothiaforlag.se eller www.malet.se

Läs början av inledningskapitlet här!

 

På Vega Bilservice 

– Men jag trivs här! invänder Ali och skrattar lite, nästan blygt, åt att han inte helt kan leva upp till förväntningen om att vara ett rastlöst problembarn och värsting, som inte kan inordna sig i en grupp.
Han är 17 år och arbetar som lärling hos Eduard, bilmekaniker och ägare till Vega Bilservice mitt i ett av Malmös industriområden.
Ali är en av de unga rotlösa som via socialtjänsten fått kontakt med företaget Målet, som stödjer ungdomar bland annat genom att sätta dem i kontakt med småföretagare som kan erbjuda en lärlingsplats. Företagare som är villiga att ta emot dem som farit alltför illa under sitt unga liv, hoppat av skolan och i många fall inte är välkomna tillbaka.
Men till Eduard var Ali välkommen.
Vi sitter ned en stund alla tre inne på det trånga kontoret. Genom glasrutorna ut mot verkstaden syns de två andra mekanikerna, som just drar igång dagens arbete. Det är en ganska liten verkstad. Fyra personbilar står uppställda där ute och många fler får det inte plats.
Frågan gällde: hur gör man för att klara av att också ha tråkigt ibland, det att arbetet emellanåt blir enformigt? Hur uppbådar man ett tålamod, när man tidigare aldrig kunnat anpassa sig till en grupp och varje påfrestning har utlöst våldsamma uppträden eller att man bara gått därifrån?
– Jag tycker att det är roligt att vara här. Dom skojar och är glada och jag lär mig saker, konstaterar Ali. Jag gillar bilar och motorer, jag har varit mycket med min styvfar, som har en bilverkstad.
Och skolan?
Han svarar lågmält och lugnt, i kortfattad klartext om en skoltid och en uppväxt som varit präglad av dramatik och uppbrott.
– Jag trivs inte i skolan. Det har bara blivit bråk där. Jag klarar inte att vara i en stor klass, att vara där det är mycket folk. Jag blir så lätt provocerad och då blir jag aggressiv. Han har slagits i skolan och hotat elever och lärare. Han har satt eld på toaletterna och haft med sig vapen.
Ali berättar hur han när han gick i tredje klass blev placerad i en specialklass där resten av eleverna var fem – sex år äldre.
– Av dom lärde jag mig att börja röka och att bli kriminell. Jag bytte skola en gång, men redan första dagen blev det bråk och slagsmål där.
När Ali var 10 år blev han placerad på barnhem. Nu bor han hos sin mamma igen sedan ett halvår och däremellan har han bott i fyra – han måste först tänka efter hur många de var – fyra eller fem familjehem.
Men han vill hellre prata om vad han har gjort när han har jobbat hos Eduard:
– Jag har bytt bromsar… och bytt spindelled. Och så har jag gjort service, alltså bytt olja och oljefilter och kollat bromsar… Jag har testat batterier. Och bytt generator.
– Ali vill verkligen jobba, säger Eduard. Det är viktigt att viljan finns, då kan det gå. Han har klarat sig rätt bra här. Det finns en kapacitet hos honom. Men när vi har visat dig hur man gör något och du ändå inte klarar det blir du irriterad. Då tar du i för mycket! säger han till Ali.
– Jag sa till honom från första början: När du inte kan en sak måste du fråga. Fråga allt, allt du undrar! Men det går inte så fort att lära sig allting. Det krävs väldigt mycket kunskaper och det tar lång tid innan man har lärt sig. Man måste också lära sig tålamod. Och handledaren måste också ha tålamod, lägger han till.

Själv tycks Eduard, trots sin ungdom – 26 år gammal – besitta både tålmodighet och allvar.
– Företagare tänker först och främst på vinsten, säger han. Men om vi inte tar emot ungdomar som är vilsna, hur ska det då gå med hela samhället? Det finns många unga som lämnas, bortglömda. Jag kan känna igen mig i Alis situation, jag vet hur viktigt det kan vara att någon tar emot en och visar på en möjlig väg.
– En fråga som jag ställer mig varje dag när jag ser allt som byggs här i Malmö – det byggs parkeringsplatser och bostadsrättslägenheter och shoppingcenter och det pågår en massa vägarbeten – varför lägger man inte pengarna på det som verkligen behövs: bättre skollokaler, lärare, skolböcker, hyreshus som vanliga människor har råd att bo i?
Eduard anser att samhället alltmer håller på att delas upp i två delar: en för rika och en för fattiga. Unga människor behöver guidning, menar han. Vuxna som visar vilka val man kan göra. Men bland de fattiga finns det många rotlösa, många med mycket liten kunskap om det samhälle de lever i och som inte klarar att visa vägen för sina barn.
– Samhället utesluter den här gruppen och den bara växer och växer. Då finns det risk att man som ung glider in i kriminalitet, att det är det tydligaste alternativ man ser själv. Jag vet det av egen erfarenhet.
Eduard vet också att det går att byta väg om man får chansen, att ändra en livsstil som är på väg att föra en bort från det etablerade samhället.
– Ali vill göra något. Han vill inte bli kriminell. Men när man ska förändra sin livsstil vill man ju göra det utan att samtidigt förlora sin personlighet och karaktär, säger Eduard eftertänksamt.
– Men hur man blir beror på vilka man är med, säger Ali. Jag har varit med kriminella och jag har rökt hasch, men det var onödigt. Det var inte värt det. Om man hänger med lugna personer och har det skönt och softar, då kan man också vara sig själv, fast på ett annat sätt än förut.
Ali har ändå inte behövt bryta med alla han känner.
– Det finns kompisar som jag har känt sedan jag var liten, som inte är kriminella. Jag hänger med dom i stället.
Men det Eduard pratar om. Samhället. Vad ska man göra för att inte unga människor ska hamna utanför skolan, arbetslivet, vuxenvärlden? Ali funderar en stund.
– Den skola jag gick i, det var Malmös fattigaste skola. Det var inte så bra lärare där, dom fick inte eleverna att förstå att “nu är det allvar”. Lärarna måste visa att det är allvar! understryker han och blicken är fast och bestämd.
Vi konstaterar att för att eleverna ska kunna känna detta som Ali efterlyser, krävs att de samtidigt känner att om man verkligen tar skolan på allvar, välkomnas man också av samhället och av arbetslivet sedan.
– Ett annat exempel, säger Ali: I Bunkeflo och Limhamn finns det inga svarta människor.
Han pekar på sitt eget mörka utseende.
– Men jag var där i förra veckan för att hälsa på en kompis. Och då blev jag stoppad av polisen när jag gick på trottoaren. Och polisen kommer inte fram vänligt. Dom körde upp bredvid mig med sin bil och frågade: Vad gör du här?!
– Men … Vad man ska göra med samhället? Det vet jag inte. Det har jag aldrig tänkt på.
– Vad vill du göra, då, frågar Eduard.
Ali tänker efter igen.
– Jag vill bli en bra bilmekaniker och kanske ta över min fars verkstad sen.

Dallas kommer och hämtar vid Eduards bilservicefirma. Han är Alis kontaktperson, hans “coach”, från Målet. Innan vi går förklarar han för Eduard att något har hänt som rör Ali och som de måste ta sig tid att prata om senare, alla tre. Eduard tittar på Ali, som ser lite betryckt ut.
– Vad är det nu? säger Eduard med en bekymrad min och så lägger han vänligt till: Vad är det med dig? Måste man kedja fast dig, va?
Alis besvärade ansiktsuttryck spricker upp och han skrattar förtjust:
– Ja, du får kedja fast mig vid en lyktstolpe här utanför!