Denna text fick äran att ingå i 2004 års upplaga av Goda Nyheter – kvalitetsjournalistik i svenska medier, en antologi som ges ut varje år av Bokförlaget Atlas och Svenska Journalistförbundet.

Så här börjar reportaget från arbetskooperativet Basta, där 70 före detta missbrukare med eget arbete och av egen kraft skapar sig en ny tillvaro:

Basta!

Text: Margareta Creutzer

– Det sitter en väldigt hård klinkerplatta här under som jag har varit tvungen att gå igenom för att göra hål för elledningarna, som ska ut i kontakten. Annars är vi klara med fuktspärr och håller på att sätta upp kaklet nu, som du ser.
Det är ett badrum med många vinklar och hörn som kräver noggrann avpassning av kakelplattorna för att alla mått ska stämma och mönstret samtidigt ska ligga snyggt.
Håkan Fernberg arbetar med renoveringen av en lägenhet i Vasastan i Stockholm. Med honom i jobbet är också en 17-årig kille, som han är handledare för.
Det är uppenbarligen vad som sker. Men samtidigt pågår något annat och större.


Håkan ingår i Basta Byggteknik, den sektion av Basta Produktion, som är specialiserad på ombyggnad och renovering av kök och våtutrymmen. Verksamheten har sin bas på Basta Arbetskooperativ i Nykvarn, där 70 före detta narkomaner bor och arbetar tillsammans. Ingen behandlingspersonal, inga terapeuter, kuratorer eller behandlingsassistenter. Inga samhällsbidrag. Men ett välhållet och välorganiserat litet samhälle där drogfrihet, arbete och solidaritet är några av nyckelorden.
Håkan Fernberg kom till Basta för fem år sen.
– Då var jag bostadslös och avstängd både från soc och Försäkringskassan och fick inga matrekvisitioner längre. Jag skulle gå på en öppenvårdsbehandling tre dar i veckan, men det funkade inte. Jag kom ju inte dit.
Då blev han tipsad av en socialsekreterare om Basta Arbetskooperativ. Han blev antagen till kooperativet och flyttade dit.
– Första året gick väl mest åt till att bli människa igen. Jag var folkskygg och kände mig rätt knepig. Men sen andra året, då tog jag körkort och började skaffa fritidsintressen och en social tillvaro.
De första åren jobbade Håkan på gården och i skogsbruket, som levererar virke till Bastas snickeri och olika byggverksamheter och flis till den egna energiförsörjningen. Efter att sedan under flera år ha lärt sig renovering av badrum inom Basta Byggteknik sätter han sig nu in i budgetplanering, anbudsgivning och annat. I bakhuvudet arbetar en tanke på att så småningom kunna starta en egen firma.


I Håkans berättelse om sin utveckling på Basta lyser några av grundtankarna bakom kooperativet igenom.

En tanke är tid. Det finns inget datum när tiden på Basta är ute. Man bosätter sig där och man stannar så länge man behöver och vill.
En annan grundtanke är den om arbetets roll. Tanken att när man arbetar tillsammans börjar man förr eller senare att kommunicera med varandra. Man ställs inför konkreta problem som måste lösas, man småpratar, tvingas ta itu med motsättningar och får en chans att se sig själv med nya ögon.
På Basta utgör dessutom var och en kugge i ett stort maskineri, där alla vet att varje person är viktig för att maskineriet ska gå runt, för att kooperativet inte ska gå omkull. Motivationen att göra sitt bästa och att sköta sig blir stark. Vad saken gäller är inte bara bostad och arbete utan också social överlevnad för många.
Oberoende är ett nyckelord. Med det menas inte bara frihet från droger utan också ekonomiskt oberoende, för individen och för Basta.
Alec Carlberg, initiativtagare till arbetskooperativet och dess styrelseordförande, påpekar att avgörande för Bastas rehabiliterande kraft är att den produktion och de tjänster som utförs här verkar på den öppna marknadens villkor.
– Det innebär att samtidigt som du försörjer dig av eget arbete bidrar du till kooperativets fortlevnad och utveckling. Men det betyder också att du vet att det du skapar är av så hög kvalitet att det är efterfrågat och värderat i konkurrens med andra producenter. Det skapar stolthet och självkänsla och är en ordning som är väsensskild från förnedrande terapiarbeten.


Men på en avgörande punkt skiljer sig Basta från vanlig kommersiell verksamhet. Den allt överskuggande uppgiften är att erbjuda drogberoende människor en möjlighet att lämna drogerna och att utvecklas i ett värdigt liv. Arbetet och produktionen är redskap för detta överordnade syfte.

– Vi kan alltså inte driva produktionskraven på ett sätt som motverkar det som är Bastas existensberättigande. Vi måste göra sociala och individuella överväganden som vanliga vinstmaximerande företag inte anser sig ha råd att göra, säger Alec Carlberg.

Att komma fram till hur man ska förhålla sig till sin egen bakgrund är förstås en process som var och en har att gå igenom.
– Jag önskar ingen mina tidigare erfarenheter, säger Åsa Wihlborg, som är rehabiliteringschef. Men jag kan värdera dem och tillgodoräkna mig vad jag har varit med om. Jag ser mig själv som en kvinna som arbetar och som har mycket erfarenhet.
Hon minns hur det var när hon själv kom till Basta.
– Först jobbade jag i växthuset. Jag avskydde det, jag tänkte att det här måste vara ett skämt! Sen började jag arbeta i stallet. Då hade jag bestämt mig för att bara stanna den första 3-månadersperioden, sen skulle jag dra härifrån. Så blev jag uppkallad på kontoret en dag.
– Det var så jag kände, förtydligar hon: Jag blev “uppkallad på kontoret”. Jag tänkte att nu är det nåt, nu ska dom sätta dit mig för nånting. Och så frågade de om jag hade lust att bli budgetansvarig för stallet!
Men den första reaktionen var knappast stolthet och glädje.
– Jag tyckte att dom var jätte-taskiga, att dom gav mig en uppgift som dom visste att jag inte skulle klara av.
Men hon fick hjälp av dem som kunde och en årsbudget för verksamheten i stallet blev färdigställd.
– Det var så det började. Då tänkte jag att jag i alla fall skulle vara kvar under det där året, för att se om min budget skulle hålla. Och det är precis det som det handlar om. Att vända ett dåligt självförtroende till ett bra självförtroende.